GutefårAkademin - Hånnlamb

Hånnlamb / Gutefåret

Historik och bevarande

Bevarandearbetet startade 1943 när Konrad Hellsing etablerade en besättning i Buttle socken på Gotland. Då var de behornade lambi mycket ovanliga. Samtidigt fick rasens hotade situation större uppmärksamhet. Kring 1950 fanns fyra ursprungsbesättningar. Av dessa finns i dag endast besättningen på Lilla Karlsö kvar. Ön betraktas som ”hemort” för Hånnlamb.

Utan de insatser som gjordes av Konrad Hellsing hade rasen sannolikt inte funnits kvar i dag.

Utan de sabotage med inkorsningar som därefter skett under åren hade rasen kunnat vara säkrad i dag. I olika omgångar har djurägare korsat gutefår med andra raser, bland annat jacobfår, gotlandsfår, finullsfår och texel.

Antalet behornade gutefårliknande får är många i dag, omkring 5 000, men på grund av korsningsaveln är endast en minoritet av dessa rasrena ättlingar till de ursprungligen räddade hornfåren. Antalet har beräknats till högst 2 000 djur.

Beskrivning av rasen

Det finns ingen rasstandard för hånnlamb /gutefår. Detta är viktigt, eftersom en fastställd standard leder till likriktning och motverkar bevarandet av rasens inneboende mångfald och variation.

Hånnlamb /gutefåret har många primitiva drag, såsom att de naturligt fäller pälsen på våren. Rasen kännetecknas av att både gumsar och eiar har två välutvecklade horn. Saknas horn har det skett korsning med annan ras.

Pälsen består av täckhår och bottenull med riklig förekomst av manhår och dödhår. Dessa hårtyper är ombildade stickelhår. På huvud och nedre delar av benen finns korta, raka stickelhår.

Hos baggarna finns i regel en kraftig krage av manhår, ofta svartfärgad, som under halsen bildar ett skägg i varierande färg. Hos tackorna är manen mindre utvecklad.

Ullens färg varierar över hela gråskalan med oftast vitgrå bottenfärg. Helt svarta och nästan helt vita får förekommer, liksom skäck. ”Köttrasvit” färg och moritfärg förekommer dock inte hos renrasiga hånnlamb /gutefår. 

På huvud och ben finns ofta rödgula (rådjursfärgade) stickelhår. Huvudet är ofta helt vitt eller mörkt med ljus bläs, men det är vanligt med vita tecken på huvudet, såsom krona, bläs eller stjärn.

Lantrasens egenskaper

Viktigast är de egenskaper man inte kan se. En lantras karaktäriseras bland annat av:

• god anpassning till lokala miljöförhållanden
• stor variation i utseende
• förmåga att tillvarata foder på lågavkastande marker (se PDF om naturbetet på Lilla Karlsö)
• goda moderegenskaper

Det är från de gamla lantraserna man kunnat avla fram exempelvis finullsfår och pälsfår. Många anlag har funnits dolt hos lantraserna, men de nya raserna har även rikligt med anlag från andra raser.

Bevarandearbetet bör dock inte fokusera på utseende, utan i första hand säkerställa rasens äkthet genom registrering av samtliga djur. Avel mot fastställda standarder eller specifika förbättringsmål motverkar detta arbete.